en pompejansk medborgare, hvilken troligen för att visa mig en artighet, aflagt sin toga och i dess ställe pådragit en svart frack och ett par randiga byxor, som voro alldeles för trånga åt honom. Med en rörande finkänslighet undvek han att tala latin till mig, och det var på en någon svårfattlig fransyska som han erbjöd mig sin tjenst såsom följeslagare i den främmande staden.
Genom hans välvilliga upplysningar, ett grundligt betraktande af plankartan och framför allt upprepade vandringar i alla delar af staden började jag småningom känna mig någorlunda hemmastadd.
Pompeji var bygdt på en upphöjning, i fordna tider bildad af vulkaniska produkter från Vesuvius. Utbredande sig i form af ellips öfver kullen, dominerade det på tvänne sidor den kringliggande slätten, under det de bägge andra sidorna omslötos af hafvet, som på flera ställen sköljde murarne. Men i följd af den eruption, som begrafde staden i aska, drog sig vattnet två italienska mil tillbaka, och jernvägen stryker nu fram, der fordom främmande nationers handelsfartyg lade till vid Pompejis hamn.
Egentligen är hittills icke stort mera än en fjerdedel af den gamla staden uppgräfd, nemligen den trakt, som ligger närmast hafvet. Men man har dessutom afröjdt ett par långa gator, som leda åt de andra sidorna och gå ända fram till stadsportarne. Vid slutet af den ena af dessa gator ligger amfiteatern, hvilken också är fullkomligt uppgräfd.
Det är en praktfull byggnad af oval form, hvilande på en väldig krvpto-portik, genom hvilka trappor och korridorer leda in på arenan och till de särskilta platserna.
Man beräknar att amfiteatern rymmer ungefär 20,000 åskådare, det vill säga betydligt mera än antalet af stadens innevånare någonsin varit. Men vid de stora skådespelen strömmade dit en otalig mängd af det
