XIII.
INTRYCK AF NEAPEL, ROM OCH FLORENS.
Med hvilken känsla af djup trefnad befinner jag mig ej åter i Rom! Ej en enda dag i Neapel erfor jag en sådan.
Detta jäktande, fragmentariska, besvärande lif, alltid på språng, eger på visst sätt mycken romantik, men hela fysionomin af Neapel har någonting som starkt erinrar om tyranner och banditer, framför allt om historier af den mest midnattssvarta färg, der det fantastiska och det rysliga förenas för att bilda en tvungen, ofta blodig helhet.
Att tänka sig ett vänligt hem i denna stad förefaller omöjligt. Öfverallt lysa forskande, misstänksamma ögon, öfverallt anas spejare, öfverallt ligger slafveriets tyngd, och man måste bort till det sköna herrliga Sorento för att finna hem, frid och luft.
Också fläkta milda och glada minnen tillbaka från Sorento och de personer, som jag der lärde känna.
Men Rom ensamt är Rom. Man skådar der i allvarsam stillhet hvad man vill skåda: man går så småningom, man intränger med hela själen i det förflutna eller det närvarande, man lefver med behaglig rörelse inom de höga konsternas verld utan stora sensationer,