142
men också utan att bortryckas af otrefliga och ointressanta afbrott, man njuter den kontemplativa tillvaron, man är lycklig, både drömmande och vaken, om, notabene, man anser detta för lycka.
Några veckor efter min återkomst från Neapel företog jag mig, såsom jag ofta nog brukade, på egen hand en något lång fotvandring. Denna gång var målet Campagnan fram till Albano.
Klockan 9 på morgonen, en vacker Marsdag, vandrade jag ut genom Porta S:t Sebastiano med en god karta öfver Roms omgifningar under armen, Horatius i en den mest älskvärda miniatyr-upplaga uti ena sidfickan på rocken och en käpp, bestående af en lätt, men stark palm-gren, i högra handen. Ett rikt förråd af kopparslantar nedtyngde venstra bakfickan, under det att cigarrfodral och elddon hvilade i den högra. Sålunda utrustad och med fast föresats att ej låta nedslå mig af några motgångar eller besvärligheter, mätte jag den klassiska via Appia med långa och temligen snabba steg.
Oaktadt den klarblå himmelen och morgonsolens vänliga strålar var det mig omöjligt att undvika en viss känsla af dysterhet, ja nästan melankoli under första delen af min vandring. Rundt omkring mig låg den flacka, ödsliga Campagnan, hvars jordmån, uttorkad af solens brännande strålar och utmärglad genom vanskötsel, ej frambragte annat är torftiga tistlar, här och der omgifna af några gula, tvinsjuka grässtrån. Icke ett enda grönskande träd erbjöd skugga, ej ett spår syntes af odling.
På kartan var utmärkt en bäck, och jag passerade verkligen en bro, som borde leda öfver den — men vattnet hade försinat, och jag såg endast ett par qvarter djupt grumligt vatten i bottnen på en mörk, gapande graf. På bräddarne lekte spräckliga ödlor, som vid bullret af mina steg förskräckta kilade undan.
Med ryggen vänd emot Rom och i en tystnad, som hvarken afbröts af menniskoröster eller fåglars
