144
Jag insåg nu mitt fel.
På plankartan var visserligen hela den gamla via Appia, som i en enda rak linea förer från Rom ända till Albano, utprickad, men i den medföljande beskrifningen fanns mycket riktigt anmärkt att blott hälften af vägen är farbar — den del nemligen, som ligger mellan Rom och ruinerna af Roma Vecchia. Deremot går en modern väg, den så kallade Nova Via Appia, till venster om den antika, och ehuru hvarken så rak eller rik på monumenter, har den dock den fördelen att kunna begagnas både af åkande och fotvandrare.
Jag hade ej annat att göra än att gå tvärsöfver fältet och söka upp den nya vägen, hvilken jag verkligen upphann efter en halftimmas högst tröttande vandring. Sedan jag kommit hem och fått tillfälle att hvila ut, kunde jag dock ej beklaga mig öfver ett misstag, som låtit mig göra en fullständigare bekantskap med denna gigantiska kyrkogård, hvars dystra och höga minnen föra åskådaren tillbaka i tider, som väl kunna komma honom att glömma mer än beskrifningen till den karta, hvarefter han bör vandra.
För att nu återkomma till sjelfva Rom, måste jag tillstå att der ändock finnes för den resande ett farligt ondt. Det är slarfvet på posten. Ett för mig utomordentligt vigtigt bref erhöll jag först 5 veckor efter dess ankomst, och jag hade troligen aldrig erhållit det, om det ej vid postkontorets flyttning kommit tillrätta.
Men ett vigtigt eller kärt bref må komma när som helst, så kommer det dock alltid till vår högsta glädje, och jag firade mitt genom att på allvar tänka öfver en ny utflygt, denna gång till Florens. Emellertid ville jag låta det komma an på om ödet gynnade mig — och det gjorde så.
Den 25 Mars middagstiden utkom jag just från Lepris (restauratören), då jag träffade en särdeles human
