146
Jag måste således dröja till i morgon för att säga något om den glada staden, ty Florens är glädjens, blommornas och de sköna konsternas stad.
Den 4 April.
Efter att i 7 à 8 timmar ha sprungit omkring på gatorna, efter att ha varit inne i 6 à 7 kyrkor, efter att ha druckit mitt kaffe på ett ställe, ätit middag på ett annat och tagit eftermiddags-kaffet på ett tredje, efter att ha talat med minst ett dussin olika personer och ha läst trenne olika toscanska tidningar, efter allt detta kan jag med en resandes allmänt kända vana att dömma efter första intrycket högtidligen försäkra att Florens är en vacker och välbyggd stad, som i det hänseendet öfverträffar alla de italienska städer, hvilka jag haft tillfälle att se, att florentinarne äro vänliga och och hederliga menniskor, att florentinskorna äro täcka och ha småleenden i beredskap för alla mötande, att lefnadskostnaderna äro billiga, att tryckfriheten är stor, så vida det ej är fråga om sociala eller politiska eller religiösa ämnen, att Arno är en bred och präktig flod med klart vatten och ståtliga käer, att . . . men det kan nu vara nog med i flygten tagna omdömen.
Den 5.
Jag har nu sett nog af Florens för att vara öfvertygad att jag skall komma att trifvas förträffligt under den tid jag stannar.
Ehuru jag befinner mig här alldeles utan bekanta — för närvarande är jag troligen den ende svensken i Florens — förskräcker mig icke alls detta hastiga afbrott från Café Africano och de många bekantskaperna i Rom. Jag har en tid riktigt längtat att befinna mig fullkomligt ensam och kunna öfverlemna mig åt den fulla känslan af en sådan tillvaro. Jag vill också studera och skrifva. Jag älskar italienarnes språk och vill blifva ännu mera förtrolig med deras vanor, förhållanden och verldsåskådning.
