Den 7.
Huru orätt hade jag ej att säga det jag icke egde någon bekantskap här — en enda, som dock kan motsvara flera.
Det är en signor Poggio Signorini, till hvilken jag hade rekommendationer från Rom. Han har varit representant under Florens’ korta frihetstid och är en af de få, hvilka ej blifvit tvungna att fly. Hans frisinnade åsigter äro allmänt kända, men hans oberoende ställning och den allmänna aktning, som han åtnjuter, gör att han toloreras af regeringen. Det är en äldre man, allvarsam, lugn och kärnfast. Han talar blott två språk, italienska och latin, han känner blott två historier och två litteraturer, den gamla romerska och den italienska, men dessa känner han i grund.
Han mottog mig högst vänskapligt och lofvade låna mig så många böcker jag vill komma och hemta ur hans bibliotek — mest bestående af arbeten i historia och statistik.
Längre fram.
Huru jag nu njutit af alla dessa herrligheter, så är dock summan att jag stundom gripes af en viss hemlängtan, icke så mycket till Sverge som till hemmet. Hvad det skall kännas godt att hvila ut der och efter de många förströelserna börja ordna ett allvarsamt arbete. Bägge delarne harmoniera så väl: de nästan fordra hvarandra.
Jag känner äfven att Rom, dit jag snart återvänder, och Café Africano med stark makt locka min håg. Sedan går det till Paris, hvars offentliga nöjen väl då äro i sitt högsta flor. Men de ha ej större lockelse för mig nu än förut, och skulle jag ej skaffa mig några böcker, hvilka jag endast der kan välja och köpa, skulle jag ej hemta min kappsäck, som aldrig kom att göra sällskap på resan till Italien, under hvilken jag lefvat i nattsäck — hvem kunde och tro att en resa på en månad eller 5 veckor skulle utdragas till 5 månader —
