Den här sidan har korrekturlästs
XIII

och trycktes till det varma modershjertat. Förgängelsens mask gnagde redan hans inre. På utländsk botten hade han för läkare yppat sitt lidande och äskat oförbehållsamt svar om utsigterna till räddning. Öppet blef det honom sagdt att hans onda, beroende af något organiskt fel, var obotligt och att hans dagar voro räknade. Utan att bäfva afhörde ynglingen sin dödsdom och gick dess motsedda fullbordan till mötes med en själsstyrka, ett lugn, som skulle hedrat det honom oförgätliga Roms forntida stoiker. För att i det längsta skona anhörigas och vänners sinnesfrid, dolde han de qval, som rasade i hans inre, och var, sedan de tvingat honom att intaga det läger, från hvilket han aldrig mer skulle uppstå, ett mönster af ståndaktighet och tålamod. Han skämtade under plågornas mellanskof, yrkade enständigt att slippa se kring sin säng dystra anleten och sorgdrägter och glömde sina marter, när ur pianot i hans skjukrums grannskap en honom systerligt tillgifven hand framlockade harmoniska toner.

Oskarsdagen, Edvards sista födelsedag, hade hans ömma moder kring hans sjuksäng samlat kretsen af hans unga väninnor, hvilka på hans uttryckliga begäran aflagt all sorg[1]. Som ett barn fröjdade han sig åt deras små tillställningar att förströ honom. Från den stunden blef hans enda, ifriga önskan att få öfverlefva julafton för att ännu en gång upplifva minnet af sin barndomsglädje. Han hade redan föranstaltat om de sedvanliga skänkerna till sina närmaste; . . . men, ack! sjelfva julaftonen inbröto dödens skuggor. Han öfverlefde visserligen tvenne timmar denna efterlängtade dag, men . . . då öfvergaf den himmelske gästen Edvard Flygares bräckta stofthydda.” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hans efterlemnade skrifter följa härefter **).[2] De

  1. Sorgdrägten efter prins Gustaf.
  2. Såsom icke hörande till det romantiska elementet är bland dessa icke inrymdt det omnämnda utkastet öfver Grunddragen af målare- och bildhuggerikonstens äldre historia, ej heller hans gradual-disputation Om tendensromanen. En större novell, benämnd En blaserad man, är af allmänheten känd genom det i Norrköping utgifna «Originalbiblioteket.»