150
Icke derigenom att er cigarr slocknar . . .
Eller att någon »seccatore» kommer och rycker i er tidning, frågande om ni ej ännu har slutat den . . .
Eller att någon ställer sig framför dörren och skymmer utsigten . . .
Eller att någon tiggare besvärar er med böner om una piccola elemosine, under det han med giriga blickar betraktar er frukost . . .
Eller något annat afbrott af samma obehagliga slag.
Jag vill visst icke påstå att ej allt det der kan inträffa — jag har gudnås sjelf alltför ofta haft erfarenhet deraf — men alla dessa afbrott äro mera accidentella och förekomma dessutom öfverallt, i Rom, i Paris, i Stockholm, i Neapel . . . Det afbrott, hvarom jag talar, är något väsentligen karakteristiskt för Florens, något . . .
Men ni har säkert redan gissat att jag menar:
Blomsterflickorna.
Blomsterflickorna, dessa unga, lätta, smidiga, mörkögda och leende florentinskor, som hastigt sväfva genom rummet och försvinna, lemnande efter sig doftande blommor och behagliga intryck.
Blomsterflickorna, som med älskvärd påflugenhet störa er i er frukost, störa er i er lektyr, störa er i era politiska, ekonomiska eller erotiska funderingar, för att sticka en bukett violer i er hand eller fästa en glänsande jonkill i ert knapphål.
Blomsterflickorna, som ej sälja, utan gifva, som aldrig begära någon ersättning af er, som mottaga er gåfva utan att se på den och som småle lika vänligt, om ni ej gifver någonting alls.
Medgif mig att ni aldrig känt er förargad öfver ett dylikt afbrott, att det tvärtom ofta varit välkommet, att det mången gång utjemnat skrynklorna på er panna och gjfvit era tankar en angenämare riktning.
Åtminstone var detta förhållandet med Romanelli, en ung artist, utan förmögenhet och utan namn, som