182
förneka det konung Oscar gjort mycket för våra konstnärer, finnas dock skäl att tro det detta myckna kunde ha gjorts bättre, om uppmuntringarne tilldelats mera eminenta talanger. För öfrigt tyckes vårt fädernesland deri, såsom i så mycket annat, vara i begrepp att höja sig till en värdigare ståndpunkt . . . . . .
Hvad de politiska förhållandena angår, har man i Rom derom föga kunskap. De, som ej genom sina slägtförhållanden eller embeten ega »källor i närheten af den påfliga stolen», erfara sällan tilldragelserna inom Kyrkostaterna annat än genom främmande tidningar. Så mycket oftare hör man gissningar i anledning af det lilla man vet, och lösa rykten kringlöpa i staden med en hastighet, som står i förhållande till deras brist på all grund. Det enda, hvarom då kunde återstå att tala, vore sinnesstämningen — såvidt en främling kan uppfatta den.
Efter allt hvad jag sjelf sett och hört, och efter allt hvad andra berättat mig, tyckes det romerska folket i allmänhet icke ångra något annat vid den förra revolutionen än att de ej bättre begagnat tillfället — ett tillfälle, som de blott afvakta för att upprepa försöket.
Under sådana förhållanden kunna romarne naturligtvis ej vara särdeles nöjda med fransmännens härvaro; men de trösta sig dock dermed att dessa aldrig komma att aftåga förrän de lemnat rum åt österrikarne — och ett sådant utbyte önskar väl ingen utom det högre presterskapet. Hvad påfven sjelf beträffar, äro hans svmpatier för den franska nationen i allmänhet och Louis Napoleon isynnerhet allmänt bekanta.
En österrikisk intervention anses dock af alla såsom ovilkorligen förestående framemot sommaren. Också befästa sig fransmännen af alla krafter i de platser, som de intagit vid vestra kusten. I Rom har man länge arbetat på iståndsättandet af fästningsverk, och det nyligen påbörjade uppbyggandet af stora kaserner i Trastivere tyckes gifva en vink om nya truppers hitsändande.
