Mamsell Luisannes påräknade giftermål hade jag
icke just ansett som någon trosartikel, men jag fann
henne dock, efter den i hennes förra bostad qvarlemnade
adressen, såsom den täcka madame Rouget med den
beskedligaste man, färdig att säga ja till alla hennes små
anspråkslösa, men lifliga förslager.
Som det var söndag, hade hon fullkomligt tid att vara värdinna, och man kan ej vara mera älskvärd, välvillig och gästfri. Hon hade dessutom, jemte madame-titeln, lagt sig till en viss ärbar värdighet, som såg helt näpen och ståtlig ut, men hvilken dock för ingen del hindrade hennes glädtighet.
Sedan hon tio gånger förklarat att det var henne omöjligt att förstå huru någon resande vore i stånd att föredraga Italien framför Frankrike, utbrast hon slutligen:
— Nå, men ni frågar icke efter Poliveau . . . Genera er icke för min man: han känner allt det der och vet att jag aldrig kan bli honom otrogen.
— Ja, min herre, tillade Louisannes okonstlade make, jag och min hustru hysa ett odeladt förtroende till hvarandra. Yi äro ett, helt och hållet.
— Nåväl, madame, efter ni tillåter det, så tager jag mig friheten att efterfråga vår gemensamme vän. Mina forskningar i latinska landet ha varit förgäfves.
— Det är helt naturligt, min herre! Poliveau . . . Hon förde näsduken till ögonen och såg mycket rörd ut . . . den gode Poliveau . . .
— Ah, han är kanske borta för alltid?
— Ja, för alltid, min herre . . . men endast från Paris, tillade den lilla fransyskan med oefterhärmlig naivitet. Han har begrafvit sig på landet, der han efter sin fars död slagit sig på att odla vin och grönsaker. Det är afskyvärdt . . . icke sant . . . men man kan ingenting säga derom, ty han älskar båda delarne med passion och, efter hvad man sagt mig, en kusin till på köpet
