Den här sidan har korrekturlästs

4

förtvifladt, och snabb som en pil sköt han förbi sin storväxte följeslagare, tätt snuddande invid dess sida; ibland tycktes han ha uttömt alla sina krafter och blef, utmattad, ett långt stycke efter. Då hördes ljuden af sång och musik otydligare från Ägir, vinden förde blott några enstaka förklingande toner till oss, vi fruktade att mista vår fantastiske följeslagare; men snart hördes ett döfvande rop, trumpeterna skrällde högljuddare än någonsin och den skarpa stäfven var åter blott ett par alnar ifrån oss.

Slutligen tycktes dock Ägir tröttna på fullt allvar. Han hade redan följt oss förbi Waxholms fästning. Sångerna blefvo allvarsammare, musiken ljöd litet melankolisk, de muntra fanfarerna gåfvo rum åt långdragna, bortdöende ackorder. Stunden var inne för skiljsmessan. Par Brikols lysande stormästare utsträckte sina armar liksom ville han sluta alla bröderna till sitt bröst. Hip — Hurrej . . . Hip, hip — Hurrej, hurrej . . . Hip, hip, hip — Hurrej, hurrej, hurrej . . . Ägir sackade af, Gauthiod skyndade framåt med full machin, och inom några minuter voro vi ensamma.

Sedan Ägir öfvergifvit oss, började också tankarne på Stockholm och hvad man der lemnat qvar småningom skingras; man tyckte sig nu först riktigt lössliten från land och tiden var inne att vända tankarna på resan och dess mål. Till en början sökte en hvar att taga reda på sina reskamrater och formera bekantskaper bland dem. Grupper bildades på däck, böcker och reskartor framtogos, kaptenen och styrmannen besvärades af ideliga frågor om de kringliggande ställenas namn. Det fans ej en holme så liten, en landtkyrka så aflägsen, ett hus så undangömdt bland löfträden på stranden, att ej holmens gran-dungar, landtkyrkans tornspira och husets röda tegeltak väckte någon qvinlig passagerares nyfikenhet. En och annan annoterade namnen med stor noggrannhet i sin resjournal; men de flesta åtnöjde sig med ett »Jaså!» eller »Kors, det var ett vackert namn», eller