Den här sidan har korrekturlästs


ETT ORIGINAL.


— Det är med oss menniskor här i lifvet som med noterna i musik: de, som hafva tomma hufvuden, gälla mest.

Denna för hvar och en, som gör anspråk på att hafva ett ej alldeles tomt hufvud, högst bedröfliga sats uttalades af en darrande stämma, då jag en afton inträdde på en källare i staden.

Vanligen hör man ej sådana misantropiska yttranden på en källare. Jag betraktade således med nyfikenhet den talande.

Det var en ungefär femtio års man, hvars ädla drag, höga, intelligens betecknande panna och gråa lockar skulle hafva gifvit honom ett vördnadsbjudande utseende, om icke de plirande ögonen och det cyniska leendet kring de tunna läpparne, i förening med en allt utom vördnad ingifvande drägt, svurit deremot.

En kalott eller snarare rökmössa af grönt ylletyg betäckte hans hufvud. Han hade insvept sig i ett slags paletå af fordom hvitt sommartyg; för närvarande behöfdes verkligen en skarp och öfvad blick för att urskilja den ursprungliga färgen ibland de brokiga fläckar af bläck, olja, diverse såser, etc., hvilka numera prydde den. Visst är att man knappast skulle kunnat finna en färgnyans, som ej der var representerad.

Egaren till denna sorgliga klädespersedel satt med pipan hängande i munnen och ett gigantiskt toddyglas i ena handen, alldeles ensam vid ett litet bord i ett hörn af rummet, Den fras, som han uttalade vid min