264
— Hvad har jag att göra med det?
— Vänta bara! Hvad skulle du säga om att få heta »vördig fru prostinna»?
— Åh, på det viset . . . Det vore ståtligt, men huru skall grefven bära sig åt?
— Låt mig sörja för den saken! Ditt samtycke har jag ju?
— Ja, och min eviga tacksamhet.
— Är det någon af de sökande, som du särskilt skulle föredraga?
— Jag har ej reda på dem. Dessutom får jag väl ej vara så noga.
— Alldeles, sade grefven leende, och kastade en ogenerad blick på den unga subrettens figur. Det är icke fråga om något giftermål af kärlek . . . Gif mig mitt chokolad, söta Charlotte!
2.
Klockan hade nyss slagit 12, då en betjent inträdde i grefvens kabinett och anmälde magister Isander.
Magister Isander var en högväxt, ståtlig man, som nyligen tycktes hafva öfverskridit trettiotalet. Hans vackra manliga drag, hans skönt hvälfda panna, hvilken en frenolog med förtjusning skulle hafva betraktat, hans mörka, skarpa, befallande ögon och den kraftfulla värdigheten i hans hållning imponerade på en hvar, redan vid första anblicken; så mycket mera måste det förefalla underligt att se honom uppträda i en supplikants allt utom imponerande rol.
Också låg ett uttryck af melankoli och med möda kufvad stolthet på den unge prestens ansigte, hvars
