266
hustrus kammarjungfru, mamsell Charlotte M., ser ännu särdeles bra ut och är ej så alldeles utan mynt. Helt säkert skulle hon passa . . .
— Jag fruktar motsatsen, sade supplikanten med en röst darande af undertryckt förtrytelse.
— Så mycket värre! Det skulle bedröfva mig för magisterns egen skull, ty blott åt mamsell Charlottes blifvande man kan jag utlofva pastoratet.
— Ah!
— Ni förstår mig?
— Blott alltför väl.
Magister Isander dolde här sitt hufvud mellan händerna och borttorkade en bitter tår af sårad sjelfkänsla.
— Hvartill beslutar ni er?
— Herr grefve, svarade presten, vill ni skänka mig en dag till öfverläggning?
— Rätt gerna.
5.
På en eländig bädd i Isanders torftiga hem låg hans mor kämpande mot sjukdomens, armodets och förtviflans förenade anfall.
Vid hennes hufvudgärd satt den unge presten försänkt i djupa och — såsom det syntes af hans förvridna anletsdrag — högligen smärtsamma tankar.
Hans mor hade nyss önskat litet vin för att blanda med vatten, och han hade ej kunnat skaffa något. Man var i November och rummet nästan oeldadt. Hyresqvartalet var ännu icke betaldt, och värden yrkade att man skulle betala eller flytta. Tusen småsaker, nödvändiga för ett
