det jag ej medförde några skinkor eller ostar, slapp jag utan någon visitation genom tullen.
Hamburg är en herrlig stad i allt, som rörer det materiella välbefinnandet. Man bor beqvämt och rymligt, man äter förträffligt vid hvilken tid man behagar, skräddarne täfla om att lemna goda varor för godt pris, ostronhållarne erbjuda till frukosten färsk hummer och friska ostron, porter af Bachlays fabrik, odöpta Porto- och Madeira-viner, champagne, som enkan Cliquot ej skulle förneka och »delikatesser» af alla slag. Oräkneliga äro till antalet bier-källarna, af hvilka ett par rymma flera hundra personer, oräkneliga de offentliga förlustelse-ställena för koncerter och dans, promenader — »vid ljus och lampors sken» och mörka bersåer till förtroligare samspråk. Cigarrhandlarna sälja äkta »Havaneser-Laden» och blomstrande Vierländskor i de bizarraste drägter bjuda ut doftande buketter och saftiga frukter. Beqväma hyrvagnar stå till ens disposition för billigt pris, och föredrar man en liten båtfart på Alster-bassinen, så finnes intet hinder deremot.
Men söker man någon andlig vederqvickelse, så blir förhållandet alldeles motsatt.
Jag var en afton på spektaklet. Man bjöd först på ett par tyska komedier eller farcer, tröga och krystade. De bekräftade fullkomligt ett yttrande, som jag någongång hört eller läst om det tyska skämtet: man värderar det på samma sätt som en violin-koncert på en sträng, som vissa equilibristers konststycken, som fångens med en rostig spik affilade bojor — icke för skönheten eller förtjensten hos produkten, utan för svårigheten i producerandet. Derpå gafs en balett af en fru — jag har glömt hennes namn; men hon anförde en trupp af ungefär 40 barn, gossar och flickor, få öfver 8 år gamla. De stackars barnen kommo inhoppande, alla klädda i lika kläder, mycket grannt utstyrda, men magra och bleka, med ansigten, hvari man läste smärtan af lidna misshandlingar eller fruktan för nya. De ordnade
