270
sedan han underrättat mig om att han hvarje afton vore att träffa på den källaren, der jag först såg honom.
Två månader förflöto, under hvilka mina sysselsättningar alldeles kommit mig att glömma min besynnerliga bekantskap. Men en afton, då jag under en promenad kom att gå förbi hans älsklings-tillhåll, beslöt jag att der söka upp honom.
Jag trädde in och såg mig omkring, men upptäckte honom icke.
— Är ej herr Isander här i afton? frågade jag kyparen.
— Presten?
— Ja!
— Neej, svarade kyparen långsamt och, som det tycktes, förvånad.
— Har han varit här nyligen då?
— Kors, vet herrn inte att han är död?
— Är Isander död?
— Ja visst, för nära fjorton dagar sedan. Men kanske det är herr ***.
— Ja, svarade jag.
— Då tror jag visst att källarmästarn har ett bref till herrn.
Jag skyndade mig att uppsöka värden på stället.
— Källarmästaren lär ha ett bref till mig?
— Ja, från Isander . . . Stackars karl!
— Men huru dog han? Låg han länge sjuk?
— Ack, nej! Herrn kan tänka sig: han sitter här en afton, frisk och sund såsom herrn och jag, med toddiglaset bredvid sig. I detsamma kom Aftonbladet, och kyparen gaf honom det. Men knappt hade han tittat i det ett par sekunder, förrän han uppgaf ett rop och föll baklänges ned af stolen. Han hade fått slag.
— Månne det kunde ha stått något i tidningen, som så upprört honom?
