— Jag vet ej det.
— Hvilken dag var det?
— Onsdagen den 17 September.
— Kan jag få se Aftonbladet för den dagen?
Källarmästaren letade rätt på det ifrågavarande numret bland en hög gamla tidningar. Jag började uppmärksamt läsa igenom det och fann snart hvad jag sökte. Bland »vigde i landsorten» förekommo der grefve Hägerstjerna (som några år förut blifvit enkling) och fröken Louise D. Det sednare var namnet på Isanders ungdomsflamma, som han nödgats försaka för sin fattigdom. En besynnerlig slump tycktes hafva bestämt Hägerstjerna till Isanders onda genius.
— Nå, får herrn någon upplysning? frågade mig källarmästaren.
— Nej! Men var så god och fortsätt!
— Jag lät bära Isander hem till sig och skaffade honom en doktor. Följande dagen skickade jag dit och hörde efter hur det var med honom. Han tycktes då något bättre, likaledes fredagen och lördagen. Men då jag på söndagen sjelf tog mig tid att besöka honom, var han mycket dålig. Doktorn sade att han mattat sig med att skrifva. Sjelf hade han inga förhoppningar, utan var öfvertygad om att han skulle dö. Innan jag gick, gaf han mig detta bref och bad mig lemna det åt herrn, om herrn skulle komma att fråga efter honom, i annat fall skulle jag bränna upp det . . . På måndagen dog han.
Jag mottog brefvet, tackade källarmästaren och gick hem i en helt dyster sinnesstämning.
Isanders bref innehöll följande:
»Herr * * *!
Som jag känner mig dödssjuk och icke på annat sätt tror mig kunna visa min tacksamhet mot er, vill jag försöka att — om mina krafter tillåta det — berätta det återstående af mitt lif.
