272
Jag hade blifvit afsatt från mitt presterliga embete,
min hustru hade kort derefter rymt ifrån mig . . .
ingenting qvarhöll mig. Jag realiserade min lilla förmögenhet
och flyttade till Stockholm, der jag lyckades erhålla en
lärare-befattning vid en privat-skola.
En afton satt jag ensam med ett glas punsch nere på Strömparterren, då min uppmärksamhet fästades vid ett samtal, som fördes af ett par herrar ett stycke från mig.
Den ene var Q, den ryktbare redaktören af den konservativa tidningen »Kräftan», i den andre igenkände jag grefve Hägerstjerna, som nyss blifvit enkling och, för att trösta sig deröfver, slagit sig på politiken.
De båda herrarne samtalade också i ett politiskt ämne, och Hägerstjerna höll ett vidt och bredt tal, till hvilket Q lyssnade med ett ironiskt leende, icke derföre att han ej delade grefvens åsigter, utan derföre att denne framställde dem på ett rått och diffust sätt och understödde dem med de barockaste och för ämnet mest främmande skäl.
— Hvilken skada, yttrade Q, att icke grefven vill offentliggöra sin genialiska uppfattning af denna vitalfråga för samhället! Det vore en ovärderlig tjenst åt vår gemensamma sak.
— Ah, sade grefven med ett sjelfbelåtet leende, tror ni verkligen det? Är det er mening?
— På min ära!
Grefven suckade.
— Jag fruktar, sade han efter en kort paus, att jag skulle blifva alltför mycket besvärad af min ovana vid tidningsspråket. Dessutom tillåter mig väl knappast min ställning i samhället att utsätta mig för rabulisternas fräcka och personliga anfall på ett fält, der jag ej kan möta dem med lika vapen.
— Kanhända ni har rätt. Det är möjligt att i tryck ert yttrande skulle förlora något af den genialiska eld och öfvertygande kraft, som er muntliga framställning eger.
