Den här sidan har korrekturlästs

276

ingalunda anade allt — genom sitt inflytande förmått rektorn för den skola, vid hvilken jag var anställd, att afskeda mig.

Han lyckades likväl ej att skada mig derigenom. Tvärtom, jag slog mig på litteraturen och erhöll af lätt begripliga skäl plats vid redaktionen af »Den Radikale».

Så blef jag bekant med en mängd tidningsskrifvare och författare, denna klass af menniskor, bland hvilka, enligt Thackerays påstående, det ej finnes några snobar[1].

Efter den erfarenhet jag haft af mina fordna yrkesbröder, begriper jag ej huru Thackeray kunde gå så långt i blindhet — att ej säga snobbishness.

Finnes det någon klass af menniskor mera rik på snobar än just litteratörernas? Och ändå känner han dem ej . . . Han förnekar sina bröder . . . Han har ej sett dem, dessa »riddare af det blixtrande ordet», som med kitslighetens och småaktighetens vapen bekriga hvarandra.

Men jag kommer på irrvägar.

Jag hade blifvit anställd vid »Den Radikale’s» redaktion, och detta inbringade så mycket att jag med mina föga kostsamma lefnadsvanor kunde ej blott lefva derpå, utan till och med lägga af något för kommande behof.

Tre år tillbragte jag så, men slutligen missnöjd med tidningens tendens, stött med några af redaktörerna och förledd af en viss äregirighet, grundlade jag sjelf en ny tidning, i hvilken jag nedlade hela mitt lilla kapital. Jag började drömma om den politiska inflytelse, mitt blad utan tvifvel skulle få, om huru det hvarje år skulle växa i storlek på samma gång som prenumeranternas antal tilltoge, och annat dylikt. Men redan sex månader sednare förlorade jag mina illusioner: jag fick ej några abonnenter, mitt kapital var uppslukadt, och jag

  1. Isander har rätt. I sitt utmärkta arbete »The Book of snobs» framkastar den store snobografen det paradoxa påståendet: »that in the literary profession there are no snobs.»