För knappa tvänne månader sedan fanns dock ännu
en fattig poet af den gamla skolan. Han hette Arvid
Sylvén.
En eftermiddag satt han och skref . . . naturligtvis i en vindskammare och med ett glas vatten bredvid sig. Till hans skam måste dock erkännas att ingen »tvåskillingsdank», instucken i halsen på en tom, sprucken butelj, stod på det rankiga skrifbordet. Men detta torde dock kunna förklaras deraf att det ännu var full dager, och — hvad mera är — att ej ett enda ljus fanns i Sylvéns våld. Den ovanliga lyxen af åtskilliga böcker rent skrifpapper och flera oskurna skrifpennor torde likaledes förefalla oförklarlig, om ej mannen varit extraordinarie i tre eller fyra verk och således hade tillgång att gratis förskaffa sig dessa för honom nödvändiga materialier.
I detta ögonblick tycktes hans skaldeådra hafva försinat, han tuggar på pennan och börjar oroligt titta emot taket.
Hvad skrifver han då?
Stackars karl! Han håller på med ett brinnande ode till en diktad älskarinna om kyssar, om möten i ensliga, månbelysta lunder, om vällustiga tête-à-têter vid bord lastade med läckra frukter och ädla, glödande viner. Den olycklige måste alltför mycket anlita fantasien. Hvad kan han veta om kyssar och vin?
Han skjuter otåligt undan det erotiska poemet, fattar ett rent blad och börjar skrifva en lofsång öfver friheten: han talar om barrikader, om upplysning, om kullstjelpta troner, om menniskans rättigheter, om . . .
Det bultar på dörren . . . Kanhända ett bysättningsutslag . . Farväl med friheten!
Men nej, det var icke så farligt. Den inträdande var en ung modernt klädd man med fadda drag och ett sjelfkärt leende kring sina läppar.
— God dag, kära Sylvén! sade han och slog sig
