282
Drömmande satt hon i en sjelfsvåldig, men intagande
ställning uppkrupen i soffan, under det hennes vackra
ögon med ett temligen likgiltigt uttryck voro fästade på
det rosenfärgade papperet, som låg på ett litet sybord
bredvid henne.
— Jag skall väl ändå se hvad han skrifver, sade fru Elise, i det hon vårdslöst, nästan med motvilja vek upp det hopvikta bladet. Säkert, tillade hon, är detta lika tråkigt som han sjelf.
Fru Elise tycktes dock hafva misstagit sig i detta förhastade omdöme, åtminstone att dömma af den allt mer och mer tydliga förvåning, ja, rörelse, som målades i hennes ansigte under läsningen.
— Huru, tänkte hon, i det hon lade papperet tillbaka, är det väl möjligt att den fadde, egenkäre Yadell skulle hafva skrifvit dessa på en gång blyga och dock glödande verser . . . Han, hvars tal vanligen består af utslitna, intetsägande fraser, skulle hafva funnit dessa ord, så tjenliga att röra en qvinnas hjerta?
Hon kastade i detsamma sina blickar på den stol, hvilken Vadell nyss hade lemnat. På golfvet helt nära foten af den låg ett papper, hopviket och skrynkladt. Med all nyfikenhetens häftighet sprang Elise upp och fann ett bref till Vadell och ett annat deri liggande papper, der med en vacker, men för Elise obekant handstil samma verser funnos skrifna som hon nyss läst.
Brefvet till Vadell var af följande lydelse:
»Kära bror!
Härmed skickar jag dig de begärda verserna. Jag hoppas att den, till hvilken du ärnar dem, skall blifva nöjd med dem, ehuru de, i anseende till de sparsamma upplysningar, du gaf mig om föremålet, måhända äro något sväfvande och obestämda. Jag kan ju omöjligen känna din flammas lynne, och det hade dock varit nödvändigt för att lyckas fullkomligt. Men nog derom.
