Om du kan, så låna mig 50 rdr bko! Jag fruktar
oupphörligt ett utslag på denna summa. Au revoir!
Vännen Sylvén.»
— Sylvén? upprepade fru Elise, såsom det tycktes föga förvånad öfver detta bref, hvilket den olycklige Vadell troligtvis tappat och sålunda gifvit förklaringen till huru han kunnat framlemna poemet såsom sitt verk.
— Sylvén, upprepade hon tankfullt ännu en gång, skulle det väl vara min kusin . . . det är ej otroligt . . . Jag får taga reda på det . . . Det är oförsvarligt af mig att så der totalt ha glömt bort honom . . . Han tycks vara fattig.
Under dessa fragmentariska reflexioner hade den unga enkan dragit ut en låda ur bordet och letade der ifrigt bland ett helt kaos af visitkort. Slutligen fann hon hvad hon sökte. Det var ett litet enkelt kort, på hvilket poeten egenhändigt tecknat sitt namn. Han hade ej haft råd att låta gravera det.
Sylvén, som egentligen ej var fru Elises kusin, utan blott styfson till en af hennes farbröder, hade som yngling ofta träffat henne, men under hennes korta giftermål, då hon vistats på sin mans landtegendom, förlorat henne ur sigte. Då hon för ett år sedan flyttat till Stockholm, hade han förgäfves sökt henne ett par gånger och af fruktan att hans visiter kunde vara oangenäma upphört med dem.
— Det är verkligen han, yttrade fru P., sedan hon jemfört stilarne. Jag måste träffa honom och söka göra något för honom. Emellertid skall jag först afskeda den efterhängsne Vadell.
3.
Tidigt på morgonen följande dagen erhöll Sylvén ett bref, hvilket innehöll fyra sedlar, hvardera å 25 rdr, utan något upplysande. Stilen på utanskriften var
