Den här sidan har korrekturlästs

286


Så kom Elises födelsedag.

De båda älskande sutto ensamma i hennes kabinett. Samtalet hade vändt sig på poesi.

— Äfven ni är ju poet? sade Elise.

— Fordom skref jag ibland, men ej numera.

— Det är då ej ni som sändt mig dessa verser? sade den unga enkan, i det hon framtog Sylvéns poem, som hon i ett år förvarat.

Sylvén mottog papperet förvånad och kastade en hastig blick derpå. Då han igenkände de verser, han en gång lemnat Vadell, begrep han att dennes Elise var hans kusin. En mängd olikartade känslor trängde sig på honom, och utan att svara sänkte han ögonen mot golfvet.

— Jo, Elise, sade han i det han fattade hennes hand och tryckte en eldig kyss på den, jo, det är jag som författat dem. Och, tillade han hviskande, om jag ej för ett år sedan skrifvit dem till dig för en annan, så skulle jag i dag hafva gjort det i eget namn.




Det behöfves väl knappast tilläggas att Sylvén nu sedan ett par månader kallar den vackra Elise för sin hustru. Men hvad som måhända är meta besynnerligt är det, att han för närvarande är sysselsatt med en novell och deremot alldeles öfvergifvit sånggudinnorna.

Skälet är icke bekant.