288
— Icke så illa, min lilla Alfhild! Du börjar
verkligen att evertuera dig. Jag vill blott anmärka att den
der stenen . . .
Den aktningsvärda frun hann ej att säga hvad hon hade att anmärka mot »den der stenen», ty pensionens uppasserska Karin inträdde i detsamma och förkunnade att en främmande herre önskade tala vid frun.
— För honom in i salongen och bed honom vänta! Jag kommer straxt. Adjö så länge, mina barn, låt se att ni begagnar tiden väl, fast jag är borta!
Fru Stiegler begaf sig till salongen, der den främmande väntade henne. Han var en ungefär tjugutreårs man af fördelaktigt utseende och elegant klädd.
— Mitt namn, sade han, är Filip Livin. Jag kommer på min onkels, brukspatronens, vägnar för att få träffa mamsell Laura Livin.
— Ah, det är ni som . . .
— . . . är bestämd till hennes blifvande make, såvida hon sjelf ej hyser för stor motvilja mot mig. Ja, min fru, så är det.
— Motvilja mot er, nej . . . hon har ju ej sett er, sedan hon var tio år; men för äktenskapet i allmänhet . . .
— Det var besynnerligt. Unga flickor bruka ju tänka tvärtom, kanske mindre för kärlek än den påräknade friheten.
— Visserligen.
— Hvad kan då skälet vara till hennes motvilja? Hon har väl icke råkat fästa sitt hjerta vid någon annan?
— Hvad tänker ni? Hos mig! Visst icke!
— Men skälet?
— Ser ni, min herre, Laura var blott 8 år, då hon anförtroddes åt min vård . . .
— Riktigt! Min onkel förlorade då sin hustru.
— Vid samma tid mottog jag tvänne fader- och moderlösa flickor, Alfhild och Julie P. Deras slägtingar ämna dem till guvernanter och hafva låtit dem
