Den här sidan har korrekturlästs
291


— Men hvarthän?

— Ja, hvarthän?

— Det har jag ej tänkt på.

— Och hvad skola vi lefva af? Våra kunskaper gagna oss föga, då vi ej hafva några rekommendationer.

— Tyvärr är det så.

— Om en af oss skulle gifta sig under förbehåll att de två andra finge följa med.

— Det vore ej illa. Men hvem skulle gå in derpå?

— Hör . . . vi borde resa till Turkiet.

— Huru Alfhild!

— Der får hvarje man hafva flera hustrur. Vi kunde gifta oss med någon förnäm turk. Hvad sägs om det?

— Ack, så intressant!

— Men hvarifrån skola vi få respenningar?

— Det är sannt.

— Vi skulle kunna skrifva.

— Till hvem då?

— Till storsultanen.

— Men vi hinna ej få svar, innan jag redan är hemskickad, sade Laura. Ett bref till Upsala, som bara ligger sex eller sju mil härifrån, får man ej svar på förrän efter ett par dagar. Tänk då Konstantinopel, dit det är så långt! I öfvermorgon skickar mabonne mig hem till pappa.

— Jag vet huru vi skola göra, återtog den rådiga Alfhild.

— Låt höra!

— Helt visst finnes det en turkisk ambassadör här i Stockholm. Vi kunde skrifva till honom.

— Men huru få fram brefvet?

— Åh, vår dansmästare, herr Hoppauteau, känner nog den turkiske ambassadören. Han säger ju att han ger danslektioner åt allt hvad förnämt är.

— Kanske det är bara skryt.