Det var allt, utom på en blick när, hvilken dock
trängde djupt in i den unga flickans hjerta.
De tre vännerna stannade ensamma qvar.
5.
— Nå väl, frågade Alfhild med antaget lugn, hvad tycks om honom?
— Förtjusande! utbrast Julie.
— Mot Laura var han dock ej så alldeles älskvärd.
— Åh, jo, han såg på mig hela tiden.
— Ack, du bedrar dig, stackars Laura, det var på mig han hade ögonen fästade.
— Likväl, när jag sjöng . . .
— Tala ej derom! Det är ledsamt, men i dag var du ej alls vid röst.
— Det är sannt, biföll Julie, det gjorde mig ondt om dig, min vän!
— O, huru ljuft det doftar! sade Alfhild och lät solen bryta sina strålar mot den blixtrande kristallen i flaskan.
— Ack, hvilka vackra koraller, utropade Julie och knäppte halsbandet kring sin hvita hals.
— Stackars Laura! Hon fick ej just något af värde . . . En näsduk!
— Men, invände Laura harmsen, han lemnade den åtminstone sjelf som ett offer vid mina fötter, då ni deremot fingo era presenter genom vår dansmästare. Och han smålog intagande mot mig, när han gaf mig den ganska vackra duken, och såg på mig så . . .
— Ack, hvad du är kokett!
— Och du skrytsam!
— Och du afundsjuk!
— Och det påstår du?
Endrägten var nu störd. De båda systrarna gingo ut för att prata obehindradt och lemnade Laura ensam.
