— Just mina bägge vänner. De hafva sagt att
ni ej egnade mig den minsta uppmärksamhet.
— Ack, tjusande Laura, ni bedrar er: ni vet ej hvilket starkt intryck ni gjort på mig.
— Ett skämt.
— Nej, vid Gud! Följ med mig och era vänner, ni skall herrska öfver dem och öfver mitt hjerta.
— Herrska öfver dem . . . nej, dertill äro vi för goda vänner. Jag kunde aldrig hafva hjerta för något sådant. Hellre, det vill säga i nödfall, skulle jag måhända besluta mig att följa er ensam.
— Välan! Jag kan ej motstå så mycken naivete och så mycket behag. Följ mig, men följ mig ensam!
— Men min stackars far. Jag inser nu att jag handlat illa.
— Trösta dig . . . han skall ej hafva något deremot, sade brukspatronen Livin, som i detsamma inträdde.
— Huru . . . pappa här?
— Mitt barn, den som du trodde vara turkisk ambassadör är just Filip, din kusin och trolofvade. Icke sannt, du vägrar nu ej längre att blifva hans maka, du lilla svärmande toka!
Rodnande kastade sig Laura i sin fars armar.
— Och, tillade brukspatronen småleende, som Filip känner din svaghet för dina två vänner skall han säkert . . .
— Tala icke derom pappa . . . Den saken ha vi redan klar.
