302
— Kom nu, små barn, så fån j kaffe!
Dessa ord riktades af fru Louise till de bägge »cherubimerna», hvilka icke voro sena att träda fram och mottaga hvar sin lilla dockkopp med litet kaffe och mycket grädde och hvar sin stora kringla.
— Du har väl intet emot att jag ger barnen kaffe?
— Gör som du vill, mumlade grosshandlaren likgiltigt.
— Men om du ogillar det . . .
— Hvad bryr jag mig derom!
— Kan dina egna barns helsa vara dig likgiltig? Du menar ej hvad du säger, August!
August fann för godt att ej vidare inlåta sig i detta ämne. Han vred sig åt andra sidan och tycktes böjd att sofva.
Nu skulle det väl ej gerna kunna förvåna någon, om en sådan liten söt fru som Louise Marin till slut funne sig stött af att hennes äkta hälft den ena gången efter den andra gaf tröga och tråkiga svar, ja allt emellanåt till och med alldeles emanciperade sig från skyldigheten att besvara sin makas frågor.
Man skulle helt visst förlåta henne, om hon i förargelsen började att dugtigt slamra med kopparna och släppa en eller annan thesked i golfvet för att störa mannens oartiga sömn.
Åtminstone kunde väl ingen förtänka henne, om hon toge bort grosshandlarens kaffekopp, af hvilken han ännu ej smakat mer än ett par droppar. Det är alltid tråkigt att se en kopp stå så der och skräpa, sedan allt det öfriga är undanflyttadt.
Men fru Louise hämnas icke. Hon tyckes vara en engel i en liten blondins skepnad. Tyst och försigtigt rödjer hon undan hela kaffeservisen med undantag af mannens kopp och sätter sig sedan tåligt på en stol bredvid divanen, der hon roar sig med att hviskande prata med sina små barn, Ludvig och Augusta.
Så tyst samtalet än i början är, kunna barnen dock
