Den här sidan har korrekturlästs
303

ej i längden återhålla sina röster och ett klingande skratt låter allt emellanåt höra sig.

— Akta er att väcka pappa! säger frun.

Hon behöfver väl ej egentligen frukta att väcka honom, emedan han aldrig insomnat; men det förargar honom ändå att höra dessa tecken till lif och glädje, då han sjelf är dåsig och tråkig. Han låtsar derföre vakna och säger i en mycket sur ton:

— Kan du då ej gå och leka med barnen på något annat ställe?

— Jo, om du befaller. Vill du sofva?

— Du kan väl se det. Jag behöfver en halftimmas hvila.

— Då går jag . . . Måtte du vara vid bättre lynne, när du vaknar!

— Adjö, min vän!

— Sof godt!

— Sof godt, upprepar mannen, sedan frun gått. Hvem f-n kan sofva i en sådan värma!

Vi beböfva väl knappt påminna våra läsare om den olidliga hettan under vissa dagar af Juli månad detta år, en hetta, som blef odräglig genom den ihållande torkan, hvilken beröfvade luften hvarje tecken till fuktighet och hotade att alldeles ruinera de borttvinande träden och det gula, halft förbrända gräset.

Grosshandlaren August Marin var gudnås genom sin kroppskonstitution särdeles disponerad att lida af värman. I dag kom dertill en egen omständighet. Han hade till middagen förtärt en ofantlig portion smultron med vin — en läcker rätt, ljuft doftande och ljuft smakande, som, då man äter den, förefaller svalkande och kylig, men efteråt förorsakar en feberaktig hetta i blodet.

Det der gjorde att mannen var vid dåligt lynne och kände sig missnöjd med sin mage, väderleken, frun och hela verlden. Och sedan han ytterligare i tre qvarts timmas tid legat der ensam på divanen, vridande sig åt höger och venster, oupphörligen borttorkande de