304
framträngande svettdropparna och bortjagande de näsvisa flugorna — sedan han tillbragt tre qvarts timma i denna skärseld, kände han sitt hjerta så uppfyldt af bitterhet och galla, att han tyckte det skulle bli honom en lisa, om han finge förarga någon.
De ädlaste och bästa menniskor kunna någon gång blifva frestade af så dåliga och syndiga tankar. Särdeles sker sådant i ögonblick af dålig matsmältning, då förståndet fördunklas och hjertats ädlaste insigter förvillas.
I detta ögonblick inträdde Louise.
Hon hade hoppats finna August vid godt lynne efter middagssömnen och var sjelf färdig att förlåta honom hans trumpenhet.
— Nå, hur är det med dig nu? frågade hon, i det hon trippade fram till honom.
— Åh . . . så der!
— Det duger icke . . . nu skall du vara munter och rask.
— Skall jag?
— Ja visst . . . Ser du ej att jag är vid godt lynne, jag.
— Du är alltför lycklig!
— Ja, men jag vill dela med mig åt dig . . . Se då litet lifligare ut . . . Se på mig åtminstone!
— Än sedan? sade mannen och tittade på frun med kalla, dimmiga blickar.
Detta var oförlåtligt.
Det var en dödlig förolämpning mot den täcka, retande min, som fru Louise hade påsatt sig, då hon bad August se på henne.
Men ännu uppgaf hon ej fältet.
— Jag har ju en ny klädning på mig . . . Hur tycker du att den klär mig?
— Den missklär dig förfärligt . . . och du behöfver dock så väl en smakfull toalett.
Denna gång var oartigheten för grof. Fru Louise vände sig bort för att ej visa hur sårad hon blef. Icke
