Den här sidan har korrekturlästs
305

derföre att hon trodde det hennes man talat uppriktigt — han kunde ej vara så stockblind att han ej såg det hon var förtjusande — men det gjorde henne ledsen att han så der påtagligen ville såra henne.

— Var icke förtretlig nu, utan kom ut och spatsera med mig en stund!

— Ursäkta mig, min vän, jag är ej i lynne att göra dig sällskap, allra minst när du har den der kostymen.

— Den der kostymen är ganska täck, skall jag säga dig, och du kan mycket väl följa med mig ut.

Dervid lutade hon sig ned mot honom, såg på honom med blickar, som kunnat röra en sten, och sökte med lindrigt våld dra honom med sig.

Grosshandlaren tvekade ett ögonblick. Han kunde ej dölja för sig att hans hustru i detta ögonblick var förtrollande. Måhända skulle han ha lydt den goda rösten i sitt hjerta, som uppmanade till vänlighet och glädje, om icke en stor otäck fluga surrande slagit ned på hans näsa och börjat sprattla med sina långa kittlande ben. Men denna förargliga händelse, huru hastigt öfvergående den än var, störde verkningarna af fru Louises trollmakt. Grosshandlaren ryckte sig lös, kastade sig på soffan, bredde en stor silkesnäsduk öfver hufvudet och svarade ett tvärt »nej!»

Den lilla frun såg att intet var att uträtta. Tigande gick hon in i sitt kabinett, och barnen, som följt henne in i salen i förhoppning att få vara med på spatserturen, smögo sig tysta ut på gården.

Nu var då grosshandlaren ensam, ensam med sina mörka, menniskofiendtliga tankar. Den stora gula silkesnäsduken, som han svept öfver sitt hufvud, utgjorde en skiljemur mellan honom och den yttre verlden. Han såg ingenting af den, och han sjelf var osynlig. Flugorna surrade i vanmäktigt raseri mot den mjuka smidiga duken: den hvilande kunde de ej mera oroa.

Det ligger någonting obeskrifligen trefligt i ett