Den här sidan har korrekturlästs
307


Var det ej löjligt att efter en så lång och så rotfast lycka råka i dåligt lynne, derför att luften var något varm?

Och dessutom var det ej mera så olidligt varmt. Det började blifva en smula svalare framemot aftonen.

— Jag kan undra hvar Louise och barnen hålla till, sade grosshandlaren, sträckte på sig och gick ut på gården.

Det var en stor och präktig gård, sådan man ej kan ha den inne i staden. Den hade sin breda finsandade gång, med gräsplaner och blomsterrabatter å ömse sidor, och ett par vackra lindar bredvid förstugan.

När grosshandlaren kom ut på gården, rådde der mycket lif och munterhet. En liten kringvandrande konstmakare, en gosse på nio eller tio år, hade uppslagit på marken sin lilla dock-teater, den han dirigerade med ett par ståltrådar, fästade vid venstra benet, under det han utförde åtskilliga lustiga stycken på klarinett, beledsagande dess gälla toner med skrällande slag på en sprucken trumma. Under ett skafferifönster, öfver hvars galler en utländsk rankväxt slingrade sig, uppfördes detta skådespel, hvars publik utgjordes af Ludvig och Augusta de bägge cherubimerna.

De båda dockorna, af hvilka den ena hade svarta sammetskläder och barett med plym, den andra en hvit klädning med många band och grannlåter, sade väl ingenting, men hoppade, bugade sig, vredo på hufvudet och skakade på armarne efter musiken till åskådarnes stora förnöjelse.

— Det är herre och fru, sade Augusta.

— Herrn är svartklädd som pappa, när han skall bort.

— Och frun har en klädning lika vacker som mammas i dag.

Den lille teaterdirektören smålog fint och öfverlägset åt sin naiva publik, men blef helt förskräckt, då den ena af hans marionetter, den i svarta