16
åsnorna och bullret af lastvagnar, som sökte sig väg framåt den fullproppade gatan.
Jag hade öfverraskat det lysande, eleganta Paris i dess morgon-toalett, ännu litet yrvaket och helt och hållet sysselsatt med hushållsbestyren och sina uppköp för dagen. I andanom bad jag den höga personligheten förlåta mig en så ogrannlaga påflugenhet, som med skäl kunde ådraga mig dess onåd. Sedan jag med mycket besvär armbågat mig fram tvärs öfver boulevarden och flera gånger hållit på att halka omkull på den slippriga marken, fortsatte jag min väg i samma riktning utaf Rue S:t Denis, som går ned till käerna. Klockan var nu 6 och det var ett helt annat lif på gatorna. Luckorna skrufvades ifrån butikernas fönster, portvaktarne togo de sista tagen med sopqvasten, ett och annat fönster öppnades i andra och tredje våningarne och högst uppe vid taket hängde grisetterna ut sina nytvättade bomullsstrumpor och tyllmössor att torkas i morgonsolen. Bålstora omnibusar började föra in till staden en mängd folk, som ha sin sysselsättning i Paris, men som för det billigare priset bo utom barriererna. Utroparne började sin rund kring gatorna och tittade allt emellanåt uppåt fönstren för att se om ej deras skrik gjorde någon verkan. Arbetare i blå bluser och unga karlar med pappersbundtar under armarne utgjorde flertalet af de passerande. Syrnumerärerna i Paris äro tidigare ute än Stockholms extraordinarier. Vid dörrarna till kafféerna visade sig garsongerna med sina hvita förkläden, inbjudande vandraren att taga sitt morgonkaffe.
Som jag hade god tid och var temligen hungrig, steg jag in och begärde så hemmastadt som möjligt café au lait. En några och femtio-års »garçon» serverade mig i en jättestor kopp en tredjedel kaffe, svart som kol och starkt som lut, samt två tredjedelar sjudande mjölk. Rostadt bröd, smör och rädisor fullbordade denna parisarnes vanliga morgonanrättning. Under tiden läste jag morgontidningarne, som invigde mig i dagens opinion
