sonen som nygift skulle komma öfver till Sverge till den gamla födelsestaden och hemta den stackars ensamma modern till sig.
Hon finge ej längre, hette det, multna i ruinerna. Hennes hjerta finge ej upphöra att slå, innan det känt något tecken af kärlek och glädje. Sonhustrun skulle lära henne båda delarne. Och sonen ville visa att hans kärlek, om den än varit tvingad att tiga, dock alltid, jemte det innerligaste medlidande, lefvat på botten af hans hjerta.
— Må de komma! ropade Joachima . . . och moderskänslan böljade genom den ånyo lefvande själen . . . Min trötta dag har slutat. Morgonen har uppgått . . . . . .
Den aftonen blef farmors bibel efter mångårig hvila åter öppnad. Nu förstod Joachima dess gudomliga språk. Nu trodde hon, men med en innerlig suck sade hon, då den åter tillslöts:
— Salige äro de, som icke se och dock tro . . . Aldrig, aldrig mera kan jag tvifla.
Samma vecka började det rustas i det gamla huset.
Sorgens tunga dam sopades bort, och glädjens helgonskimmer lyste än en gång fram . . . . . . . . . . .
Men här stanna vi, tilläggande blott detta:
Son och sonhustru kommo. Och efter ett sista besök, ett jubelbesök vid den lilla vrån bakom kyrkan, följde Joachima, som tycktes hafva afkastat all tyngd, de nu älskade barnen, och hon föresatte sig dyrt att bli en lika värdig farmor som hennes sons varit. För öfrigt såg hon i denna flyttning ett nytt bevis på Guds nåd och hennes egen fullständiga lefnadsförändring.
Först flera år härefter fick Ellika ett bref, som förtäljde att fru Joachima under en ljuf och glad frid inslumrat vid det fordna brödrarikets strand.
