yppigaste växtalster. Praktfulla, guldglänsande blomkalkar höja sig på smärta, böjliga stänglar; ofantliga, skarlakansröda rosor flamma mellan buskarnes svartgröna löfverk; ståtliga träd utsträcka sina grenar svigtande af gyllne frukter; mjuka, svällande, saftiga kaktusarter krypa utåt marken i fantastiska, ormlika slingringar.
Menageriet för vilddjuren är en rymlig byggnad af enkel och regulier arkitektyr. I tjuguen loger, belägna utåt dess långsida, förvaras de fruktansvärda fångarne. En mängd menniskor trängas ständigt utanför logernas galler och betrakta med bäfvande nyfikenhet de oroliga gästerna. Alla dessa mäktiga djur, af hvilka ett enda skulle skrämma på flykten hela den nyfikna hopen, äro fjättrade inom de väldiga gallren, och tämda genom hunger och stryk nödgas de fördraga sina herrskares hån och skämt. Då och då hör man ett doft rytande af undertryckt vrede eller ett vildt tjut af ängslan och smärta. Man känner sig på samma gång intagen af medlidande och fruktan för skogens vilda barn, hvilkas råa styrka ej kunnat försvara deras oberoende. Långsamt vandrar lejonet omkring i sin bur, den fläckiga pantern tar ansats för ett enormt skutt och faller tillbaka en half aln derifrån, den svarta hyenan trycker nosen emot jerngallret och blickar med sina glödande ögon på barnskaran derute.
Å ömse sidor om det egentliga menageriet äro tvänne paviljonger, inneslutande burar för de mindre och oansenligare vilddjuren.
På ett annat ställe förvaras ormarne, ty Jardin des Plantes har på de sednare åren lagt sig till en ganska vacker samling af sådana, både giftiga och icke giftiga. Bland de förra är skallerormen, bland de sednare Boasormen de mest ansedda. För dessa aktningsvärda gästers trefnad och komfort har man sörjt med den mest rörande gästvänlighet; och som de flesta af dem äro älskare af stark hetta, har man uppfunnit ett sinnrikt
