Butikerna äro temligen blygsamma: de utveckla
icke den lyx i förgyllningar, speglar och stora
kristallglas, som råder på boulevarderna och i passagerna;
sjelfva varorna tyckas vara enklare och mindre
beräknade på öfverflödets än de verkliga behofvens
tillfredsställande. Men också ser man sällan någon elegant
dam stiga ur sitt ekipasch för att inträda i Quartier
Latin’s magasiner: vanligen är det någon grisett, som,
efter att länge och med giriga blickar ha betraktat
grannlåterna i fönstren, tvekande stiger in för att göra sina
små uppköp.
På gatorna är rörelsen liflig nog, men tyckes hvarken vittna om en ifrig affärs-verksamhet eller om lysande nöjen och festligheter. Toaletterna blända på intet vis: de flesta tyckas förskrifva sig från magasinerna med fixa priser. Fiakern är allmännare än kupéen, och man ser oftare en enorm omnibus långsamt rulla fram än någon privat vagn dragen af eldiga hästar. Husen se mörka och otrefliga ut. Hur stora och höga de än i allmänhet äro, kan man dock af fönsternas olika dekorering se att de ej innesluta några större våningar, utan äro fördelade i en mängd smålägenheter af ett eller två rum, som särskilt uthyras. Nästan hvartannat hus är också ett hotel garni, och en hvar vet att dessa sällan ha något lockande eller elegant i sitt yttre.
Restaurationerna pråla icke med höga ofantliga salar, der väggarne nästan helt och hållet utgöras af trymåer och der de rika förgyllningarne glänsa i det strålande skenet från bronskronornas hundra gaslågor såsom i matsalarne uti Palais Royal. Lokalerna äro tarfliga och inskränkta, möblerna af enklaste slag och matsedeln ej så särdeles lång — den för dagen skrifna matsedeln nemligen, ty den tryckta utgör en liten bok med hundradetals namn på läckra rätter, hvilka, då de efterfrågas, alltid nyss tagit slut.
Kaféerna äro lika fattiga på all lyx: man skulle
