att han snarare ville roa än såra. Hans förråd på historier angående de sista stats-omhvälfningarne, styrelserna i alla former, den närvarande isynnerhet, var outtömligt. Dessemellan gaf han mig en mängd goda anvisningar för de studier jag här ärnade företaga. — Jag skulle vara en förträfflig mentor för andra, yttrade han ibland, men för mig sjelf är jag oduglig. Men när jag blir trött vid hela det här virrvarret, återstår mig att uppsöka en kast, som jag mycket älskar, nemligen Italiens lazaroner. Sedan jag skrattat ut i Frankrike, skall jag lägga mig på en solig trappa inom den heliga staden och hvila ut, medan jag orörligt betraktar ruinerna efter den högsta menskliga storhet.
Jag fick aldrig något slags egentlig reda på hans enskilta förhållanden, förmögenhets-vilkor eller sysselsättningar, i ty, hvad medicinen beträffade, han åt den egnade blott »lediga stunder». Men jag tror att han var anställd i någon tidningsbyrå, emedan det ett par gånger hände mig att i ett blad läsa omdömen, hvilka han fällt dagen förut i redogörelser för teatrarne och nyheter inom de sköna konsternas verld. Jag hade fått hans adress och sökte honom några gånger, fyra trappor upp i ett hus vid Rue S:t André des Arts. Men två gånger bultade jag förgäfves på dörren, tredje gången öppnades den af ett ungt, särdeles friskt och täckt fruntimmer, som utan alltför mycken förtviflan förklarade att han ej legat hemma på tre nätter, och fjerde gången underrättade mig portvaktaren om att han flyttat.
Sjelf kom han aldrig hem till mig, utan träffades vi vanligen i Palais-Royal, dit jag ofta nog styrde mina steg, emedan det låg helt nära det hus, der jag bodde, eller på något kafé eller promenad. Och vanan vid hans samtal hade redan på den korta tiden blifvit mig så dyrbar att jag just kände en lättnad, då jag, ett par timmar efter det jag möttes af underrättelsen om hans flyttning, åter fann honom sjelf på det kafé, der vi båda bäst trifdes. Vid detta tillfälle lofvade han mig
