Den här sidan har korrekturlästs

36

händer det icke ens en svensk att glömma ert ansigte, sedan man en gång haft den lyckan att se det. Och denna lyckan hade jag, då jag för några dagar sedan sökte min vän Poliveau.

— Det svaret skulle jag vid ett annat tillfälle gifvit er ett leende och en komplimang för, men jag har nu, för Gud vet huru lång tid, minst en månad, egnat mig åt sorgen. Ni ser väl på mig att mina känslor äro derangerade.

— Ack, jag gissar, Poliveau har sjuknat och ni har värdigats å hans vägnar komma att inställa vårt möte.

— Nog har jag kommit å den grymme barbarens vägnar . . . men sjuk är han ej . . .

— Han har då åter flyttat . . . och kanske utan er?

— Nej, min herre, det är icke så heller. Poliveau den otacksamme har låtit . . . enlevera sig.

— Detta är säkert ett hugskott af er uppskrämda fantasi . . . Jag träffade honom sednast i går.

— Vid hvad tid?

— Samma tid som nu.

— Och han sade?

— I morgon så dags — Palais-Royal.

— Allt det der vet jag. Men mellan 4 på eftermiddagen och 4 på morgonen kan mycket hända, som omstörtar högre intressen än ett möte mellan två karlar.

— Således, mademoiselle, är det sanning?

— Läs detta bref, som den gruflige blott för sitt löfte till er kanske skrifvit. Läs och säg om ni tror att någon stackars flicka varit mål för en djupare hjertlöshet. Jag sätter mig på samma bänk ett stycke ifrån er. Var nu ogenerad!

Det smärtade mig mycket att se huru under hela samtalet den unga flickan gjorde ett aktningsvärdt våld på sig för att beherrska sina tårar och sin lifliga rörelse. Jag var riktigt missnöjd med Poliveau.

Derefter öppnade jag det erbjudna brefvet och läste följande: