»Täcka rosensky!
Blekna icke, försvinn icke derföre att en högst oförsvarlig och oefterrättlig beundrare råkat få en häftig, oemotståndlig nyck af . . . otrohet.
Ah, det var ett verkligt Herkules-arbete att trycka ned pennan till det ordet. Jag ser dig, vackra Louisanne, kasta bort brefvet, trampa på det och skrika med din intagande röst i alla toner: »Den afgrundsdemonen — är det möjligt, är det möjligt?»
Tag upp brefvet, min vackra engel, och läs till slut, så får du se att det finnes något, som vid domstolarne kallas mildrande omständigheter.
Jag hade kunnat föra dig bakom ljuset, jag hade kunnat tala om ett bref från min far, som insjuknat — en ganska vanlig undanflykt — äfven hade jag kunnat direkt meddela dig sanningen, dock, såsom blifvande läkare och närvarande studiosus af den medicinska vetenskapen, känner jag att ett slag, som faller på en gång, då det måttas med en hand både säker och lätt, vida hastigare återger de sårade känslorna sin spänstighet än det slag, som sargar genom tusen nålsuddar.
Jag är stolt i medvetandet att kunna bedömma din karakter och ditt lynne bättre än du sjelf. Utan att du visste det, älskade du mig ej mera så högt; men trogen, redlig och ädelsinnad som du är, skulle du aldrig haft mod att tillstå detta för dig sjelf, så länge du trott dig nödvändig för min lycka. Å min sida förhöll det sig på alldeles samma sätt, med undantag att jag icke ville blifva dig trogen, så länge jag var nödvändig för din lycka, så framt ödet skulle kasta någon oförutsedd fortyn i min väg. Männerna äro alltid sämre, det vet du, mitt barn . . . Och till min död får jag aldrig dricka sådant kaffe du kokat, ej heller skall jag tillerkänna någon företrädet att sjunga så näpna och roliga små visor som du: de utgjorde min högsta förtjusning, då jag
