Den här sidan har korrekturlästs
41

klädning och ingå något nytt halft äktenskap eller kanske helt, ty ni kan vara säker, min herre, att det ej fattas mig anbud för någondera delen.

— Jag förstår, ni tänker kanske gifta er på allvar.

— Det fins en ung tapetserare, som icke skulle veta till sig af förtjusning, om jag nästa månad kallades raadame Rouget.

— Hvad detta steg äfven komme att förtjusa vår vän Poliveau! Er ställning vore då tryggad, och det skulle vara särdeles angenämt att få dricka en kopp thé hos madame Rouget.

— A la bonne heure! När månaden är slut och jag aflagt sorgen, träffas vi åter, och då skall jag tala om för er . . . men egentligen vet jag icke hvarför jag ej ibland kan komma hit till Palais-Royal. Jag går ofta hem med mina blommor åt detta håll, och om ni ej har någonting emot att återse mig . . . så kunde jag visst icke ersätta er Poliveau, men vi kunde tala om honom — och så finge jag gifva er några vyer, äfven jag, öfver många hundra saker.

— Jag tackar er tusenfallt, mamsell! Jag står redan i skuld hos er för en särdeles angenäm timma, och jag har ingenting emot att få denna skuld ökad.

— Bra, då är det afgjordt . . . Men säg, är ni verklig svensk?

— Helt och hållet.

— Poliveau trodde att er far måtte varit engelsman och er mor tyska, som nedsatt sig i Sverge.

— Hvarför det?

— Emedan, sade han, ni är en ung filosof ur tyska skolan, men en gammal engelsman i tröghet och . . . nej det ordet kan jag icke säga, men jag skall öfversätta det för er.

— Jag är er oändligt förbunden, mamsell, ni intresserar mig mycket.

— Det var det jag sade Poliveau: tag blott mig med dig, så skall jag gifva din svenske vän en lektion.