Också kunde jag icke gerna betrakta den lilla
Luisannes naiva umgänge som någon ersättning för min
vän Poliveaus qvicka och skarpa samtal. Det var
alldeles som om jag i hast blifvit lemnad ensam i Paris
— jag kände de första symptomerna till tråkighet och
ledsnad.
Man har påstått att endast likartade figurer passa tillsammans, att hvarken genom kärlek eller vänskap olika karakterer låta förena sig. Detta är säkerligen ett misstag — motsatsen låter snarare bevisa sig.
Tvänne elektriska kroppar stöta hvarandra tillbaka, motsatta poler söka deremot närma sig hvarandra. En verklig vän bör vara ett slags komplement till oss sjelfva. Han bör ega de egenskaper, som fattas oss, och han bör till och med i en viss grad sakna dem, hvilka vi i en hög grad besitta. Han bör — för att nyttja en djerf bild — hafva utstående kanter, der vi hafva fördjupningar, på det att, när förhållandet sådant medgifver, sambandet må blifva fast och föreningen varaktig.
Alla dessa ömsesidiga defekter gjorde mitt umgänge med den nu förlorade sällskapsvännen så kärt. Må man då föreställa sig hvilken behaglig öfverraskning det skulle vara, när jag vid hemkomsten erhöll ett bref, undertecknadt med hans namn.
Dess innehåll var följande:
»Se här ännu ett afsked, och se här rätta orsaken hvarföre jag måste afstå från fortsättningen af en bekantskap, hvilken, ni vet det väl, varit mig agreabel.
Ni får nu ett intryck af mig, olika de öfriga. Men jag är i dag i ett begrundande och sorgset lynne.
Orsaken är den, att jag just fått bref från en gammal tant att min fars helsotillstånd väl ännu icke är hopplöst, men högst betänkligt och aftynande.
Jag måste alltså resa. Men hade jag sagt Luisanne rätta orsaken, skulle hon tro mig hafva bedragit henne i hemlighet. Jag föredrager således att spela den
