Jag satt ännu med brefvet i hand och begrundade
dels den nya pikanta vändningen i den franska
galanteriepisoden, dels min vän Poliveaus hjertlighet att midt uti
sin sorg och sina husliga arrangemanger gifva sig tid
att tänka på främlingen — då jag fick besök af en
landsman.
Herr B., som redan någon tid varit i Paris och så der på affärs-manér sett allt i flygten, ville nu ge sig af någor annorstädes, hvart som helst, och sökte öfvertala mig att göra sällskap. Men han skulle nödvändigt lemna Paris dagen derpå.
— Till södra Frankrike då, sade jag, och sedan på en tid till Italien.
— Det blir bra.
— Men jag behöfver ännu en dag.
— Må vara!
Och sålunda fann jag mig midt inne i den plan, jag knappt hunnit upptaga, men hvilken dock alltid föresväfvat mig som ett lämpligt mål, hvars behag ökades af Poliveaus råd. Men att resa ifrån föreläsningarna, just då de nyss börjat? Kanske hade jag icke bort hasta. Dock hade jag icke hört tillräckligt för att finna att dessa föreläsningar ej voro sådana som jag väntat. De största snillena, de djerfvaste tänkarne, de friaste andarne äro bragte till tystnad i landsflykt eller fängelse. Man kan ej inhemta deras idéer annat än i deras skrifter, tryckta under monarkiens för pressen långt friare tider. Visserligen har man ännu talangfulla föreläsare, men deras föredrag bära en tydlig prägel af tvång och ängslig försigtighet. De söka roa genom ordlekar, fyndiga vändningar och skarpa distinktioner, emedan de ej mera våga hänföra genom ett kraftigt snilles fria utgjutelser. Dessa erinringar lugnade mig åter i afseende på den så hastiga afresan.
Följande afton skref jag till Louisanne:
»Er älskare blef enleverad af en modist, er nye vän
