48
I Avignon dröjde vi ej länge. Jag fick knappt i
flygten uppfatta dess ruiner och antiqviteter. Under en
promenad omkring den lilla staden betraktade jag likväl
med en viss rörelse af nyfikenhet de hermetiskt tillslutna
fönstren i vissa hus, de låga murarne kring en
dyster klosterträdgård och dylikt mer, erinrande om
påfvarnes residensstad under deras »babyloniska
fångenskap».
Från Avignon till Marseille — jernvägen.
Om Marseille vore mycket att säga, ifall ämnet ej vore vidrigt. Der råder ett förvånande djupt sedeförderf, tio gånger svårare än hvad jag upptäckte i Paris, och det eländigaste prejeri på hotellen.
Det enda sköna jag såg i arkitektoniskt hänseende var det inre i Café Ture, hvars inredning kostat 80,000 francs, ehuru lokalen blott utgöres af ett enda rum — men hvilket rum!
En ofantlig sal af nära tre våningars höjd med en präktig kupol, hvilande på fristående pelare. Om aftnarne, när gaslysningen bröt sig mot en utomordentlig lyx i speglar, förgyllningar och purpursammet, när man hörde ett oredigt mumlande af hundradetals personer på minst ett tjog olika språk, då man såg turkiska och armeniska kostymer bredvid pariserfracken, sjömanskavajen och arbetarens blus, då var man försonad med vistelsen i en stad, hvilken eljest, liksom Hamburg, erbjöd föga eller intet åt konstsinnet.
Efter en veckas vistande i Marseille reste vi till Toulon. Vägen går oupphörligt öfver precipiser. Utsigten genom diligensfönstren var ny. Det var afton. I skymningen såg man rundt omkring sig gröna kullar från en grundyta af ringa areal, brandt uppstigande till
