ofta betydlig höjd. I fjerran bergspetsar, allt efter afståndet och den olika belysningen skiftande i blå, grå och violetta färgnyanser. Småningom föll mörkret allt djupare, och landskapet blef en tafla målad i det bekanta maneret »grått i grått».
Toulon är en mörk och dyster stad. Trånga, smutsiga gator. I stället för torg små platser, sällan uppnående Oxtorgets storlek, planterade med träd, hvilkas tvinsjuka och slokande utseende endast förökade det dystra mörkret utan att åstadkomma det behagliga intryck, som eljest ett träd eller en blomma uppväcker i en stad, emedan de erinra om naturen midt ibland det förkonstlade. Hvarje af dessa små torg hade dessutom en fontän, men äfven dessa hade tvinsot. Vattnet skummade ej upp i skimrande gnistrande strålar, utan flöt trögt och liksom tillfruset ur gapet på en oformlig fisk eller en vanskaplig vattennymfs vinkrus.
Varfvet, arsenalen och modellkammaren betraktades, men hvad der sågs uppväckte inga intryck, som förtogo ängsligheten af det hela. — Från Toulon gick det till Nissa — denna de »lefvande dödas» älsklingsstad och sista tillflykt för uppehållandet af tynande krafter. Hvem känner ej, hvem har ej hört beskrifvas Nissa . . . I Genua lade vi oss i qvarter för minst en månad. Men om Genua, dess seder och folk särskilt[1]. Jag inrycker här blott några bitar ur dagboken.
Således i Italien.
I Paris, medelpunkten för det s. k. friska och glada lifvet, kände jag mig föga värmd eller lifvad. Jag försökte studera hvad jag såg, men beundrade mycket litet och blef ej entusiast för något. Jag lemnade Paris utan saknad, jag skall återse det utan längtan. Felet att jag
- ↑ Denna skizz saknas äfven.