52
VIII.
Ett par penndrag öfver julen i Rom.
Rom — jag har då gjort mitt inträde i denna det stora förflutnas stad, och redan erfar jag att mina intryck här komma att bli djupt inverkande. Jag har redan lärt känna Skandinavien i Rom, d. v. s. gjort mitt inträde på Café Africano — de nordiska artisternas samlingsrum — men härom ingenting förrän jag en dag måste taga farväl af hvad jag redan börjat älska: då återkommer jag till Skandinaviens artister.
Julen firades icke på julafton, utan på juldagen med en fest bevistad af några och femtio skandinaver, hvaribland äfven fruntimmer. Skålar föreslogos och för tillfället hopskrifna verser afsjöngos. Derpå bortlottades en mängd julklappar. Jag fann allt detta oändligen fadt och tråkigt, tilldess fruntimren och en större del af den manliga societén — icke konstnärer förstås — dragit sig undan, då man vid ett oerhördt stort antal flaskor af orvietto-vin började tala raskare, förtroligare, friare. Lyckligt att ej den romerska polisen förstår de skandinaviska språken!
Sjelfva julaftonen deremot, vid samma tid då vi i hemlandet samlas kring thébordet, låg jag i mitt fönster och lyssnade till kyrkklockornas klingande och dånande. Något melankolisk tog jag min hatt och gick ut. Jag vandrade omkring en stund på gatorna, som voro ovanligt tysta, ehuru en mängd folk var i rörelse. Derpå gick jag in i kyrkan santa Maria Maggiore, der påfveU officierade. Kyrkan (till rangen den andra i Rom) var präktigt upplyst och öfverflödigt rikt
