dekorerad. Det hela var ett underhållande virrvarr af fransyska och påfliga uniformer, prester och munkar af alla färger, svarta frackar, fruntimmer i glänsande toaletter, trasiga tiggarpojkar och landtfolk i bruna yllekappor. Öfverallt hviskningar, skratt, gäspningar, smäktande ögonkast, knuffningar, halfqväfda svordomar, suckar och tårar, inspirerade ansigten, hånande leenden, köpslående om platsen vid en pelare, ett par pojkar, som med knappnålar hopfästade tvänne prester, påfven, kardinalerna och Christusbilden, som i högtidlig procession tågade genom massan, och det enformiga, söfvande ljudet af de mässande presterna. Det der kan vara roligt nog att ha bevistat.
Ett exemplar bland de många verser, som vid skandinavernas julfest afsjöngos, kan jag ej neka mig att anföra.
Julafton i Rom 1851.
Fordom från norden väldiga skaror
tågade ned till orangernas land,
råa barbarer, älskande faror,
blodiga strider, plundring och brand.
Klangen af svärd och nordmännens lurar,
hemska och olycksbådande ljud,
dånade kring de urgamla murar:
kejsarne skälfde i gyllene skrud.
Romare-staden föll — för att stiga
upp mera stolt, mera mäktig än förr.
Än för dess maktspråk verlden fick tiga:
konungar trängdes vid påfvarnes dörr.
Äfven från norden pilgrimer drogo
hit emot södern till Tibern, till Rom.
Och deras hyllning påfvarne togo,
och skandinaven knäböjde from.
