54
Än några sekel . . . Påfvarnes stjerna
bleknande sjönk för sanningens ljus.
Roma ej mera sjelf kan sig värna,
och Vatikanen faller i grus.
Ej Europa mera ses dyrka
kejsarnes spira, påfvarnes kors.
Borta är Romas frejdade styrka,
lamad af tidens svallande fors.
Ännu på härnad nordmannen drager,
än lifvar Roma hans hopp och hans mod.
Nu dock han strider om konsternas lager,
rusas ej mera af guld och af blod.
Än i sankt Peters ståtliga kyrk
ses skandinaven som fordom — men nej!
Upplyst och fri vill nu han här dyrka
Gud uti konsten — påfvarne ej.
IX.
Vandringar i Rom.
Det finnes bestämdt icke en stad i hela verlden der man flanerar så mycket som i Rom. Öfverallt annorstädes ser man på de menniskor, hvilka man möter på gatan, att de äro ute i affärer, mer eller mindre angelägna göromål — här åter utvisa de förbigåendes blickar, min, gång och alla rörelser att de gå blott för att gå, utan bestämdt mål, öfverlemnande åt slumpen att skaffa dem någon sysselsättning, det vill säga förströelse.
