56
motsvarande liknelsen mellan storätaren (gurmanden) och dessa resande, som bese Rom på en veckas tid och med guiden i hand rusa från den ena platsen till den andra, skänkande blott en blick åt hvarje föremål.
Men, för att återvända till de romerska flanörerna, kan man genast vid första anblicken igenkänna en dylik.
De förnämsta kännetecknen äro följande:
Han går alltid vårdslöst klädd. Drägten må nu för öfrigt vara elegant eller smaklös, dyrbar eller tarflig, prålande eller enkel, modern eller fantastisk, det säkra är att den är vårdslöst pådragen och vårdslöst buren. Detta kommer sig deraf att flanören ej det ringaste bekymrar sig om den yttre verldens tankar om honom: han är blott medveten om sina egna tankar om den yttre verlden.
Han röker oftast, emedan ingenting så mycket som rökande gynnar ett dylikt tänkande utan bestämdt mål och bidrager att qvarhålla själen i ett visst sjelfförnöjdt lugn.
Hans blick är egen nog. Det finnes i den på en gång likgiltighet och nyfikenhet, den öfverhalkar med lätthet ting, som ådraga sig vanliga personers uppmärksamhet, och fäster sig envist vid de skenbart obetydligaste ting. Om ni ser på honom, betraktar han er med en lugn, förnäm liknöjdhet, liksom tillhörde ni en annan verld än han.
Gången är långsam, vårdslös, ojemn, likasom tvekande. Härifrån bör undantagas de tillfällen, då flanören söker följa yttersta raden af trottoaren eller den rad af stora stenar, som bruka ligga midt i gatorna.
Men nu torde det vara nog sagdt om flanören, särdeles som ämnet längre fram torde återtagas.
Af den stora rymd, som inneslutes inom Roms murar, är icke fullt tredjedelen ordentligt bebyggd. Både på vestra, östra och södra sidan får man genomvandra långa trakter, använda till köksträdgårdar och vinplanteringar, der man högst sällan stöter på något enstaka
