höjande majestätiska trappan och i fonden, på spetsen af kullen, kyrkan Trinitá del Monte med sina bägge torn och obelisken på den öppna platsen framför templet. Samma obelisk presenterar sig äfven från via Frastina och via Felice. Går man åter denna sednare gata rakt fram, så kommer man till ett af de präktigaste vägmöten i verlden. Tvänne gator skära hvarandra här vinkelrätt och erbjuda åt alla fyra hållen ett ståtligt perspektiv. Platsen har fått namnet le Quattro Fontane (de fyra källorna) af de fyra fontäner, som pryda hörnen, bevakade af lika många liggande flodgudar. Man står på en upphöjd punkt, och gatorna slutta åt alla håll. Bakom sig har man nu kyrkan Trinitá del Monte och dess obelelisk. Rakt fram ligger santa Maria Maggiore, och midt framför den står en obelisk af granit. Der bakom synes ej annat än den blå himmelen. Till höger ett liknande perspektiv. Äfven der står en obelisk och å ömse sidor af den tvänne kolossala marmorgrupper. Platsen, hvilken de pryda, är monte Cavallo, och det Quiriualska palatset höjer sig der bredvid. Till venster är utsigten olika, fonden utgöres af porta Pia och bakom den Campagnan.
Så ser det dock icke ut öfverallt. På högra Tiber-stranden och i trakten af piazza Navona finnes ej annat än små mörka, trånga, krokiga och smutsiga gränder, som upplysas — om man ens kan kalla det upplysning — mera af det fladdrande skenet af lamporna framför de talrika madonnabilderna än af de sparsamma lyktornas rödgula lågor. Husen äro här i allmänhet ruskiga och förfallna, linne och sängkläder hänga ut genom fönstren för att vädras, gatorna sopas endast till påsk och jul. Någonting så stinkande och vämjeligt som judarnes Ghétto, det enda qvarter der de få bo, torde knappast ens i Neapel kunna uppletas.
Den osnygghet, som i allmänhet råder här, i förening med malarian och de fuktiga dimmorna från Tibern, skulle inom kort decimera befolkningen, om icke
