Den här sidan har korrekturlästs

60

Rom gynnades af tvänne ting: en rik tillgång på friskt vatten och ständigt vexlande vindar.

Öfverflödet på vattenledningar, reservoarer, bassiner, fontäner, springbrunnar och dylikt af alla slag är förvånande. Man må befinna sig hvar som helst i staden, behöfver man aldrig gå många steg, innan man kan tillfredsställa sin törst med det friskaste, klaraste vatten. De gamla konungarne, som kände sitt folks ringa passion för snygghet, började i god tid att bygga kloaker och fontäner. Sedan ha konsuler, kejsare och påfvar fortsatt deras verk. Hela Campagnan är uppfylld af långa sträckor aquedukter, somliga ruinerade, andra i full verksamhet. På hvarje öppen plats inom stadens murar är åtminstone en fontän, der vattnet sprutar fram i en aldrig trytande stråle eller brusar ned öfver klippblock likt en kaskad. Fontana di Trevi är vida berömd för sin enorma rikedom af svallande, brusande vatten, hvilket i en ofantligt stor genomskinlig skifva hvälfver fram under ett praktfullt monument, derifrån störtar ned i bassinen, krossas och stänker upp i milliarder skimrande droppar. Dånet liknar det af ett vattenfall och höres under natten på flera hundra stegs afstånd.

Om romarne förbruka föga af allt detta vatten för sin toalett, så tyckas de dock fullt uppskatta dess fördelar såsom dryck. Omkring hvarje fontän tränges vanligen en mängd folk, som hemta vatten i ämbar eller i dessa klassiska vaser, som italienskorna veta att bära på hufvudet med så mycket behag.

Ett par pojkar äro vanligen uppkrupna på tritonerna, sfinxerna, sjöhästarne eller hvad det annars kan vara för figurer, som pryda fontänerna. Med armen lindad kring vidundrets hals söka de i sin mun uppfånga vattenstrålen, som springer fram ur dess gap. Vid denna manöver få de väl sällan mycket att dricka, men i stället öfverspolas deras ansigten af strålen, och ibland tumla de ned förblindade af det yrande skummet.